”Mammorna”
Augustnominerade boken
skriven av Alexandra Pascalidou
Jag är en av de 20 mammorna som berättar i boken om mitt liv, mina tankar, ambitioner och mitt arbete mot våld. I boken får du möta mammor som bor i Sveriges fattigaste och mest utsatta områden, de som ibland kallas no-go-zones. Det är mammor som bär sina barn närmast hjärtat och som har vaknat mitt i natten av poliser som berättar att deras barn har blivit mördade. Dessa mammor har tvingats uppleva det värsta som en mamma kan uppleva, men också det bästa en mamma kan uppleva.
Den här boken handlar om våldet och kampen, men framför allt om kärleken. Det handlar om mödrarnas kärlek till sina barn och en värld som ofta vänder dem ryggen. Genom den här boken får de som har levt i tystnad äntligen en röst och strålkastarljuset riktas mot samhällets skuggsidor.
Du hittar boken i bokhandeln, bibliotek eller på storytel
Den här boken handlar om våldet och kampen, men framför allt om kärleken. Det handlar om mödrarnas kärlek till sina barn och en värld som ofta vänder dem ryggen. Genom den här boken får de som har levt i tystnad äntligen en röst och strålkastarljuset riktas mot samhällets skuggsidor.
Du hittar boken i bokhandeln, bibliotek eller på storytel
Recension av Per Wirtén 14 september 2018:
Ingen annan än Alexandra Pascalidou hade kunnat skriva ”Mammorna”. Ingen annan journalist hade hittat dem, kunnat träffa dem eller få dem att prata så här. Ingen annan författare hade kunnat återge deras röster med en sådan stilsäkerhet. ”Mammorna” förefaller enkel, men är en bragd. Alla dessa berättelser. Alla dessa erfarenheter. Inifrån ett klassamhälle genomsyrat av rasdiskriminering. Här har vi vårt Sverige.
Där finns den tunga sorgen hos de som förlorat sina söner, oavsett om de mördats eller försvunnit in i narkotika och kriminalitet:
Och där finns reflektionen, eftertanken, analyserandet, som hos Mantha Kasagiannis i Vårberg:
“Nu i efterhand känner jag att varje gång jag satt strålkastarljuset på det som är dynamiskt så har jag också lagt skugga på det som inte är så himla bra. Skuggorna är utanförskapet, exkluderingen, att söka 150 jobb men inte få något på grund av icke normativt klingande namn, att behöva förklara var jag kommer ifrån eller varför mina barn är mörkare. Att jag hela tiden behöver förhålla mig till en norm som jag inte är en del av och ändå gör jag hela tiden allt för att verka som att jag är en del av den. och där känner jag också att jag sviker mig själv, för ju mer jag utbildas desto mer känner jag att jag sviker, att jag kommer längre in i strukturen.”
Ingen annan än Alexandra Pascalidou hade kunnat skriva ”Mammorna”. Ingen annan journalist hade hittat dem, kunnat träffa dem eller få dem att prata så här. Ingen annan författare hade kunnat återge deras röster med en sådan stilsäkerhet. ”Mammorna” förefaller enkel, men är en bragd. Alla dessa berättelser. Alla dessa erfarenheter. Inifrån ett klassamhälle genomsyrat av rasdiskriminering. Här har vi vårt Sverige.
Där finns den tunga sorgen hos de som förlorat sina söner, oavsett om de mördats eller försvunnit in i narkotika och kriminalitet:
Och där finns reflektionen, eftertanken, analyserandet, som hos Mantha Kasagiannis i Vårberg:
“Nu i efterhand känner jag att varje gång jag satt strålkastarljuset på det som är dynamiskt så har jag också lagt skugga på det som inte är så himla bra. Skuggorna är utanförskapet, exkluderingen, att söka 150 jobb men inte få något på grund av icke normativt klingande namn, att behöva förklara var jag kommer ifrån eller varför mina barn är mörkare. Att jag hela tiden behöver förhålla mig till en norm som jag inte är en del av och ändå gör jag hela tiden allt för att verka som att jag är en del av den. och där känner jag också att jag sviker mig själv, för ju mer jag utbildas desto mer känner jag att jag sviker, att jag kommer längre in i strukturen.”